I samband med kommunaliseringen ändrades bidragen till de fristående skolorna. Fram till och med 1991 hade de haft relativt låga statliga och ibland även kommunala bidrag. Men dessa bidrag räckte inte till att driva skolorna fullt ut, de var beroende av skolavgifter och andra bidrag. Det systemet ändrades i samband med kommunaliseringen. Från och med 1992 fick kommunerna ett nytt riktat statsbidrag till skolan som avsåg alla elever i en kommun, även de i fristående skolor. Sedan var det kommunen som skulle besluta om hur resurser och statsbidrag skulle användas och fördelas. För de godkända fristående skolorna innebar det nya statsbidragssystemet att de skulle kunna få bidrag i nivå med de kommunala skolorna, om kommunen så beslutade.
Men detta beslut hann knappt verkställas förrän beslutet om skolpeng kom. I den första propositionen om valfrihet och fristående skolor infördes systemet med skolpeng. Då kunde inte kommunerna längre besluta om resursfördelningen till de fristående skolorna utan staten bestämde att en fristående skola få 85 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev. 1.
I nästa proposition, Valfrihet i skolan 1992/93:230, diskuterades om nivån på 85 procent varit den rätta. Sven-Åke Johansson, skolchef i Stockholm, hade utrett frågan och kommit fram till att 75 procent var en mer lämplig nivå. I en intervju i Dagens Nyheter sa han att de fristående skolorna tidigare hade varit missgynnade men nu fanns en risk att pendeln skulle svänga över till deras fördel. Han påpekade att de fristående skolorna inte hade samma skyldigheter som de kommunala skolorna. De behövde inte ordna hemspråksundervisning, skolskjutsar eller hålla med speciella lokaler för rörelsehindrade elever. De fristående skolorna hade inte de skolpliktskostnader som en kommun har. Det innebar att en kommun måste ha en större skolorganisation för att kunna ta emot alla elever. En fristående skola kunde säga nej om de inte hade plats. 2, 3 och 4.
Inför propositionen diskuterades om de fristående skolorna skulle kunna fortsätta med att ta ut avgifter. I och med det nya systemet med skolpeng skulle de fristående skolorna få resurser i nivå med de kommunala skolorna och då behövdes inga elevavgifter, menade en del debattörer medan andra föreslog att de föräldrar som ville, skulle få betala extra för sina barns skolgång.
Regeringen var splittrad, Moderaterna ville tillåta avgifter medan Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern var motståndare. Kritikerna menade att ett sådant system skulle skapa skillnader mellan skolor. Regeringen enades om en kompromiss.
De fristående skolorna skulle få ett bidrag på 85 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev i grundskolan men hade de särskilda kostnader skulle de kunna ta ut en avgift. I propositionen skriver Beatrice Ask:
”Mitt förslag: Fristående skolor, som får bidrag av kommunerna enligt lag, skall endast få ta ut elevavgifter som är skäliga med hänsyn till de särskilda kostnader som skolan har förutsatt att kostnaderna kan anses rimliga för verksamheten.” 5.
Lite längre ner i texten preciseras vad som kunde ge rätt att ta ut elevavgifter.
”Ett exempel då elevavgifter kan få tas ut för extra kostnad är då skolan har en speciell profil, t.ex. dyrare undervisningsmateriel i en Montessoriskola, musikinstrument i en musikskola, kostnader för kulturaktiviteter i en skola med kulturprofil m.m.”
Att den 85-procentiga nivån på skolpengen var mycket förmånlig för de fristående skolorna vittnade Alar Raudsalu, rektor för den fristående skolan Göteborgs samskola, om i Lärarnas tidning.
”Tidigare fick vi snåla men nu har vi gott om pengar, förklarar han.”
Han fortsatte:
”Jag är ju inte bara privatskolerektor, jag är ju också samhällsmedborgare och skattebetalare, förklarar han.” 6.
Det var inte bara nivån på 85 procent som var hög. Bidraget räknades fram som ett genomsnitt för alla årskurser i grundskolan. Det innebar att de fristående skolor som bara hade låg- och mellanstadium, blev kraftigt överkompenserade. Lärarnas tidning redovisade ett exempel där en kommunal låg- och mellanstadieskola i Göteborg hade en genomsnittskostnad på 32 000 kr per elev samtidigt som skolpengssystemet skulle ge samma skola 46 000 kr per elev. På grund av ett sviktande elevunderlag ville stadsdelsförvaltningen lägga ner skolan men i det läget hade en föräldragrupp startats med syftet att ta över skolan. Då skulle skolpengssystemet ge den nystartade skolan ytterligare 14 000 kr per elev.
I propositionen Valfrihet i skolan skriver Beatrice Ask att den borgerliga regeringens syfte med nivån på 85 procent var att skapa likvärdiga villkor mellan kommunala och fristående skolor.
”Målet med ökade bidrag till de fristående skoloma var att åstadkomma likvärdiga ekonomiska förutsättningar med de kommunala skolorna och därmed en konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat verksamhet.”
Inför valet 1994 ville Socialdemokraterna avskaffa den överkompensation som de fristående skolorna hade haft genom systemet med skolpeng, men rätten att välja skola skulle vara kvar.
Socialdemokraterna vann valet 1994 och regeringsförklaringen sade Ingvar Carlsson att:
”En god kvalitet i förskolan och skolan lägger grunden för ett livslångt lärande. En bra skola för alla förutsätter att resurser fördelas efter elevernas olika behov. Därför kommer skolpengsystemet att avvecklas. Rätten att välja skola är självklar och måste kombineras med ett stärkt föräldrainflytande. Det är samtidigt viktigt att behålla den sammanhållna skolan. Barnen får inte sorteras efter föräldrarnas ekonomiska och sociala förhållanden.” 7.
Regeringen hade med stöd av Vänsterpartiet en knapp majoritet för att avskaffa skolpengen. Men plötsligt ändrades politiken. För att stabilisera ekonomin och för att få ned räntan så att investeringarna kunde komma igång, gjordes först en överenskommelse med Centerpartiet som bland annat innehöll systemet med budgettak med mera. Statsminister Ingvar Carlsson säger idag att det var absolut nödvändigt att få till ett bredare och därmed stabilare parlamentariskt underlag kring den ekonomiska politiken. För att få med Centern gjorde Ingvar Carlsson bedömningen att det inte var möjligt att genomföra några nämnvärda förändringar i systemet med de fristående skolorna.
I ett nästa steg gjordes även en uppgörelse med Miljöpartiet som innebar att ersättningen till de fristående skolorna höjdes till 100 procent. Från och med 1997 ändrades bidragen till de fristående skolorna som då fick resurser enligt samma grunder som kommunens egna skolor.
”En godkänd skola skall tilldelas bidrag av elevernas hemkommuner. Bidraget per
elev skall motsvara hemkommunens genomsnittliga kostnad per elev det pågående kalenderåret i den årskurs eleven tillhör.” 8.
Höjningen från 85 till 100 procent innebar ett mycket kraftigt resurstillskott och den satte ordentlig fart på tillväxten i friskolebranschen. Efter den höjningen startades flera skolkoncerner och den ledde till att riskkapitalbolag började köpa upp skolkoncernerna i början av 2000-talet.
1992 tyckte regeringens utredare att 75 procent var en lämplig nivå. Den borgerliga regeringen tyckte det var för lågt och menade att 85 procent var en nivå som skulle skapa likvärdiga villkor mellan kommunala och fristående skolor.
Inför valet 1994 ville Socialdemokraterna avskaffa systemet med skolpeng men efter valet gjorde de gjorde en överenskommelse med Miljöpartiet som innebar en höjning till 100 procent. Där har nivån legat sedan dess.
När det gäller nivån har det inte skett några större principiella förändringar. De argument som fördes fram av Sven-Åke Johansson gäller i huvudsak än idag. Under våren 2020 kom en ny utredning som ännu en gång konstaterade att de fristående skolorna är överkompenserade. Björn Åstrand, som lett arbetet med utredningen, har föreslagit en sänkning. Därför är frågan om nivån på skolpengen återigen på den politiska dagordningen. 9.
Sten Svensson
1. Proposition om valfrihet och fristående skolor, 1991/92:95.
2. Proposition Valfrihet i skolan 1992/93:230 3. Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. SOU 1992:38. https://weburn.kb.se/metadata/811/SOU_7264811.htm 4. Dagens Nyheter 25 april 1992.
5. Proposition om valfrihet och fristående skolor, 1991/92:95. 6. Lärarnas tidning 9/1993.
7. Regeringsförklaringen 7 oktober 1994.
8. Proposition 1995/96. 200.
9. En mer likvärdig skola - minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning. SOU 2020:28.
Commentaires