Den 27 april presenterades Björn Åstrands utredning ”En mer likvärdig skola”, som visar hur klyftorna vidgats i den svenska skolan sedan början på 1990-talet. Eleverna har blivit alltmer uppdelade på olika skolor efter socioekonomisk bakgrund och migrationsbakgrund, och de elever som har störst svårigheter att klara skolan har blivit fler och har dessutom svagare resultat. Utredningen lämnar flera bra förslag som – om de genomförs – skulle vara ett första steg mot att återta den likvärdighet som kännetecknade vårt skolsystem fram till början av 1990-talet.
Det var nämligen då skolpolitiken lades om 180 grader av den borgerliga regeringen under ledning av Moderaternas partiledare Carl Bildt. Besluten togs mycket snabbt, utan utredningar, utan stöd i forskning och utan nämnvärd offentlig debatt. Bildt-regeringen såg även till att undanhålla en OECD-rapport som redan 1992 riktade skarp kritik mot Sveriges planer på genomgripande förändringar av den svenska skolan.
I den nya rapporten ”Från likvärdighet till lönsamhet” från tankesmedjan Arena Idé skrivs den viktiga historien om hur en av historiens mest genomgripande marknadsliberala skolreformer kunde genomföras på rekordtid i en av världens mest stabila demokratier. I en tid när nya reformer inom välfärden planeras är det viktigt att vi känner till den historia som förde oss hit.
En grundförutsättning för att marknadsreformerna kunde genomföras så brådstörtat var den hårda kritik som den offentliga sektorn fick under 1980-talet. Den var för stor, för byråkratisk och för svår att komma till tals med, sa kritikerna. Och visst fanns det fog för en del av kritiken. Statens och kommunernas inflytande hade vuxit på många områden och systemet var ibland fyrkantigt och stelbent.
Under 1980-talet kom också genombrottet för en internationell politisk trend, nyliberalismen, som hade lösningar på alla problem i den offentliga sektorn. Om man privatiserade, avreglerade och drev de offentliga verksamheterna på samma sätt som det privata näringslivet, skulle allt lösa sig, menade anhängarna. Den debatten passade utmärkt för SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen, i dag Svenskt Näringsliv), som arbetade mycket ihärdigt tillsammans med en rad borgerliga politiker för att privatisera välfärden och låta näringslivet ta del av de stora summor av skattemedel som omsattes i välfärden.
En annan viktig orsak till att skolreformerna kunde drivas igenom på rekordtid och utan sedvanliga utredningar, var den djupa ekonomiska kris som inträffade i början av 1990-talet. Staten skar då ner bidragen till kommunerna mycket kraftigt, vilket ledde till att skolans lärarresurs minskade med 20 procent.
Ytterligare en orsak till att Bildt-regeringens marknadsreformer inte mötte något större motstånd var att en annan stor skolreform, kommunaliseringen, hade genomförts av den socialdemokratiska regeringen året innan. Lärarna – fullt upptagna med kommunaliseringen, nedskärningar och kommunala omorganisationer – insåg inte att skolans marknadsutsättning innebar betydligt mer långtgående förändringar.
I dag har vi facit av att marknadskrafterna fått styra skolan: en kraftigt ökad skolsegregation, sjunkande kunskaper för de svagaste elevgrupperna, höjda kostnader, kommuner som dräneras på resurser, skolkonkurser, oseriösa eller rentav kriminella skolhuvudmän och betygsinflation är några av de viktigaste negativa effekterna. OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher, som ansvarar för de internationella Pisamätningarna, har beskrivit den svenska skolan som en ”handelsplats”, där utbildning är en vara, elever och föräldrar är kunder, och lärare är ”servicepersonal”.
Dessutom har den demokratiska insynen i det fristående skolsystemet kraftigt begränsats, vilket stod klart när Högsta förvaltningsdomstolen i mars slog fast att friskolors betyg, genomströmning och elevsammansättning ska betraktas som affärshemligheter.
Även borgerliga debattörer börjar nu ifrågasätta om marknadsmekanismer ska tillåtas i samma omfattning som i dag. Men det är viktigt att påpeka att ansvaret för dagens marknadsstyrda skola inte bara bärs av de borgerliga partierna. Även de nuvarande regeringspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har varit delaktiga i utformningen av dagens skolsystem (exempelvis att skolpengen till de fristående skolorna höjdes i mitten av 1990-talet).
Att ansvaret är fördelat på flera partier över blockgränsen partier kan göra det svårare att få till stånd förändringar, eftersom så mycket politisk prestige investerats i olika beslut under åren. Men väl förvaltat kan just detta faktum också göra det lättare för partierna att skaka hand och enas om att de alla gjort fel och nu gemensamt vill åtgärda problemen som skolmarknaden medför. Björn Åstrands utredning är en utmärkt grund för att starta en seriös diskussion över blockgränserna om vad som kan göras för att skapa en skola som ser till elevernas och samhällets bästa.
German Bender
programchef arbetsmarknad, tankesmedjan Arena Idé
Sten Svensson
fristående skoldebattör och medlem av Nätverket för en likvärdig skola